En Blondins Dagar

Yes, då var det lördag igen. Och jag sitter hemma, igen. Fast jag har faktiskt varit bortanför min brevlåda ikväll. Och det är första lördagskvällen i år som jag är hemma före midnatt och igår var första fredagskvällen som jag bara slappade. Det är svårt att beskriva hur underbart det var, en hel kväll bara gå omkring hemma och umgås med sin kära familj, och såklart klaga lite just för att man umgås med sin familj på en fredagskväll. Hursomhelst hade veckan tagit slut på alla min energireserver. Cirka etthundraåttio gånger har jag seröst funderat på att gå i dvala och vakna i april igen, men varje gång har jag tänkt "Ahmen vafaan!! Sluta va så jävla gnällig nu!!!" (och så har jag gått ner till min mor och klagat högljutt inför henne). Nästa vecka ska jag börja ett nytt liv: det vill säga börja komma i tid, plugga mer och sluta klaga. Det kommer bli intressant hur mitt nya liv ser ut vecka 51 ifall jag ska hålla på att lägga till ett ett nytt mål varje vecka. Probably 51 misslyckade försök att börja ett nytt liv. Jag har i år misslyckats fem gånger med att börja ett nytt liv, väldigt logiskt faktiskt då det har gått fem veckor av det här året. 
 I alla fall så var jag och syster min på biopreiär ikväll och så Juno. Den var bra och rolig men inte jättebra och superkul. Antagligen är det det psykologiska dilemmat som spökar, ni vet man läser i tidningen om en film med himmelska recensioner som fått en hel drös med Oscars, då höjs ju förväntningarna upp till molnen. Så jag hade lite väl höga förväntningar på denna "magiska" film. Dock var den inte så dålig, jag menar, mor min betalade, vi satt bredvid en kille som skrattade helt galet crazy och vi var och käkade i Kungshallarna innan. Så på det stora hela var det en riktigt lyckad kväll. Och jag är verkligen svag för bebisar på film, det går liksom rakt in i hjärtat på mig. 
 
Juste, i mitt nya liv ska jag börja blogga (töntigt ord egentligen, jävligt töntigt) lite mer kontinuerligt. Jag är ju en skrivande människa och jag håller hela tiden på att mixtra ihop texter i mitt huvud. Självklart kommer jag inte på något vettigt alls att skriva när jag väl får tillfälle, eller så håller jag på att ramla sönder av trötthet eller hunger. But one day, I hope that stuff will belong to the past.

By the way ska jag bli politiker när jag blir stor. Jag känner verkligen att det där med att få ändra saker och ting ligger mig varmt om hjärtat. Skolminister skulle vara en utmärkt framtid för mig, vid sidan av sjukgymnastjobbet som jag först ska slita ihjäl mig för att få licens till och sen ska slita ihjäl mig med att hitta på olika nudelbaserad maträtter som passar ekonomin jag kommer ha som sjukgymnast. Vid sidan av sjukgymnasteriet och skolministerposten ska jag bli krönikör också. Och vid sidan av sjukgymnasteriet, skolministerposten och krönikeskrivande ska jag vara en underbar trevlig människa med ett humör på topp och ett leende på läpparna till och med när jag sover. 
 Nej, det råder ingen brist på mina framtidsvisioner!