En Blondins Dagar

Jag har inte probelm med att bli arg, det är jag rätt så bra på. Jag har bara problem med att få ut ilskan (nej, jag kastar inte stolar & blomkrukor på folk). Jag har liksom problem med att vara arg på ett trovärdigt sätt. Om jag till exempel ska skälla utt nån som jag är helt rasande på så kommer jag hlavvägs och sen börjar jag skratta. Då säger ju självklart den jag är arg på "Men du kan ju inte vara så arg om du skrattar åt det" och då säger jag medans jag fnissar "Jooooo, jag är fan asarg!". Så då får jag börja om på ruta ett med min ustkällning, fast då börjar jag skratta igen. 

Men det kanske hänger ihop med att jag inte kan hålla mig för skratt om jag ser nån anna som blir arg heller. Svårt att inte älska när nån helt plötsligt blir röd i hela ansiktet, öppnar hela munnen och ryter nerifrån fötterna. Det är ju som gjort för att man ska skratta. (Och såklart blir den man garvar åt bara argare och argare, love it).

Idag var ungefär 4:e "sjuk" dagen den här terminen. Låter inte så lovande. Tyvärr är det asskönt att bara vara hemma, men vad gör alla som skolkar hela tiden på dagarna? Jag skulle bli less på att vara ensam efter tre dagar. Kanske inte ska satsa på en karriär som arbetslös trots allt.

Tänk om jag hade varit ett riktigt äkta Harry Potter fan, typ kär i han fast han inte finns. Och kunna alla tusenmiljoner olika trollformler för att få grodorna att bli oranga och fönstrena att hoppa omkring. Läste alla böcker om och om igen (som om inte en gång räckte). Och tänk om jag dessutom hade läst alla böckerna på engelska också. Usch, vad jobbigt det hade varit. Jag är liksom stolt över att ha läst alla böckerna som står i min bokhylla. 
 När jag gick i sexan var det två i min klass som kunde alla filmerna utantill och visste vad alla hette. Ska jag vara ärlig fattade jag inte vad Hermoinie hette förräns i fjärde boken. Och jag fattade inte hur det uttalades förräns jag hade sett filmen.
 Och när jag var tio och läste böcker på Barnen-i-Bullerbyn-nivå hade min superduktiga tremännings nånting läst alla böckerna två gånger. Han var två år yngre än mig dessutom. 
 I alla fall, ibland så är det skönt att inte vara så överentusiastisk. Att tälta utanför en bokhandel är nog inte riktigt min grej. Typ lite överkurs. Fy fan för att sova på en pappkartong i en vecka.
 Kom och tänka på allt det där när jag skulle gå in på playahead (skitaballt, så det så). Den sista boken släpps tydligen i övermorgon. Jag lovar, folk kommer stå i kö för att få första svenska boken hela natten. Huvva.

Busshållplats för buss 17, Uppsala

Två tjejer ~18 står och väntar på bussen. I skyltfönstret på gatan mittemot hänger det festklänningar.
Tjej 1: Åh, den där röda var väl fin?
Tjej 2: Jaa, du skulle kunna ha den på Annikas eller Fannys bröllop.
Tjej 1: Men nej, om man har rött på sig på bröllop betyder det ju att man har haft sex med brudgummen.
Tystnad.
Tjej 2: Ja, jag sa ju det. Du skulle kunna ha den på Annikas eller Fannys bröllop.

Allting går så bra nu, lalala, jag älskar livet, lalala. Skolan är underbar, jag vet precis vilket gymnasium jag ska välja, höjer mina redan superbetyg till jul precis så mycket jag vill, pluggar alltid bra och rätt innan proven, är alltid glad och positiv, har massor med tid över för djuren, pysslar med dem så de nästan blir trötta på mig, har jättegott om pengar eftersom jag har sparat hela året och för min framtid och jag vill verkligen inte gröva ner mig under täcket och ligga kavr där fram till sommaren. Lallal, verkligen inte.

Jag funderar på att byta bort mitt efternamn (japps, så är det). Min kära vän Malin och jag pratade om det idag så nu kom jag och tänka på det igen. 
 Efternamn har väl alltid varit något speciellt för familjen/gården/där man kommer ifrån, så Petterson hör inte direkt ihop med mig. Jag är ju inte son till nån och det finns inte en endaste i min släkt som heter Petterson. 
 Hur som helst, Petterson hamnar ganska högt upp på min lista över fula namn. I och för sig är inte Jönsson (min mammas gamla  namn, låter som man kommer från Skåne och odlar mjöl) eller min farmors gamla namn Åberg (hej Alfons! Var har du Molgan?) mycket bättre det heller, men man behöver ju inte alltid jämföra med det som är värst (skulle i så fall vara heta Svin eller nåt, men det finns det nog ingen som heter).
 Ska konferera med min familj ikväll. Tänk vad ballt om hela våran familj vips bytte plats i telefonkatalogen, höhö.

Varför finns det inte 25 timmar på dygnet?
Well, ingen skulle väl tacka nej till en extra sovtimme? Inte en timme extra skola/jobb utan en timme till fritid helt enkelt. Dessutom är 25 ett mer jämnt tal, 24 är ju inte direkt något logiskt tal.
 Inför 25-timmarsdygnet och ta bort skottåret och ett par dagar så jämnar det ut sig.

Har min katt börjat äta hårnålar? Hmm, måste nog forska lite i katters näringskedja, alla hårnalar (jag hade hur många som helst typ nyss) är helt borta. Eller de kanske helt plötsligt har fått fötter? Måste klura lite på det där ikväll.

Självutlösare är verkligen underskattade, det är ju supersmart, att kameran tar kort av sig själv!   
 Vi använde den när vi var på La Gomera. Såklart behövs det ju att man är lite teknisk. Och att man är nyfiken så man har pillat på alla inställningar som finns på hela kameran. När man väl upptäcker att den finns och klurar ut hur man använder den, då är det bara att posa! Samtidigt som man står där och ler som en pappkartong är det lite lotteri; kommer vi med på bilden? Och kommer min arm vara med, eller bara ett ben? Då får man inte det obligatoriska spänningsmomentet. Min familj behöver dock aldrig tänka på att få det spännande, det verkar vara nåt vi har med oss av naturen.
 Att riva sönder biljetten hem i tusen bitar när man är i Mexiko är ju ett sett att göra det hela lite mer spännande. Eller att låta katten gå ut ur stugan när man är på skidsemester samma dag man ska åka hem, och sen låta den springa in under huset, då kan man inte bärga sig för hur det slutar. Men är man inte intresserad av att varken riva sönder biljetten eller få sin vettskrämda katt att springa under stugan i Ramundberget så kan man alltid ta till andra metoder. Till exempel att glömma sina nya sandaletter på Claes Olsson i Kista Galleria dagen innan skolavslutningen och upptäcka det när man sitter i bilen tio över nio och få springa upp och få vakterna att larma av så man kan gå och hämta sina sprillans nya sandaletter bakom litermåtten. Allt för det lilla extra.

Alla sitter i matsalen innan lovet och pratar om hur mycket de ska plugga under lovet.
M (lite nochalant och ballt): Åh shit, orka det, jag har liksom ett liv.
Hela bordet vänder sig och glor på honom.
M: Okej, okeej, jag skojade bara!!!
Alla börjar gapskratta.

Jag har lovat mig själv att bli en hälsosammare människa efter semestern. Som i Sällskapsresan när alla sitter på informationsmötet, sträcker höger hand upp i luften och lägger vänster hand på hjärtat och säger "Jag lovar att bli en hälsosammare männska efter semestern".
 
Mitt nya liv börjar den här veckan, eller kanske mitt tjugoåttonde ny liv. Jag har börjat 28 nya liv den här hösten, men det här är på allvar nu. Från och med idag ska jag: alltid komma i tid, plugga mer planerat och träna. Chansen att jag lyckas ligger på 15% (snällt räknat)

I mitt nya liv ingår också att jag ska se möjligheter i allt. Det börjar jag med redan nu. Till exempel alla som inte tror att jag kommer klara det där med tidspassningen (inklusive mig själv). Istället för att tänka "jävla negativa jävlar" så ler jag för mig själv, ser alla bra saker med mig själv (jag är duktig på att minnas telefonnummer och koder och så är jag bra på att göra smulpaj, och så är jag jävligt bra på att beskära träd, typ plommon, till exempel) och tänker "Åh, livet är fullt av utmaningar! Nu kommer ännu en fantastisk chans att visa vilken målmedveten människa jag är!". Sen går jag ner och tar det mest onyttiga jag kan hitta i köket - en oliv (fast den är så salt så man måste skölja den under kranen en stund innan man kan äta den).