Våld föder Våld
Tänk dig en dålig amerikansk film om en highschool. En mean girl och en som kör sitt race.
Den elaka har hela skolan med sig, den andra några få. Den andra tjejen har ingenting som den elaka inte har, inte samma umgängeskrets, inte lika värdefulla kläder eller tävlar om att få samma kille. Ändå får den andra tjejen höra kommentarer från den elaka när de möts i korridoren, lite varje dag, ibland kanske inget alls. De sägs bakom hennes rygg, men alltid så högt att hon hör det. Många undrar tyst för sig själva varför den elaka inte bara kan vara tyst, men de flesta hejar på, håller med och skrattar åt den elaka tjejens kommentarer.
Den andra tjejen försöker hålla sig ppå sitt spår, inte bry sig, koppla bort allt det hon får höra, låta bli att ta åt sig allt fintter bakom ryggen och alla blickar från de som hon aldrig sagt ett ord till.
En dag säger den elaka tjejen ett ord för mycket, en dag får den andra tjejen nog. En dag klarar den andra tjejen inte av att höra de andra heja på och applådera en elaka tjejens ord.
Det blir bråk, slagsmål, catfight. Två tjejer som ryker ihop. Ingen säger något, utom hon som vågar och ber dem sluta. Men ingen av tjejerna ger sig, ingen vill förlora. Ingen vill vara fegast.
En lärare kommer efter ett tag, skiljer dem åt och den andra tjejen går iväg. Kanske med en gnutta stolthet, men arg och sårad. Trött på att behöva stå ut. Den elakas fanclub sitter och småler, tycker det var patetiskt att hon ens vågade kaxa emot. Den elaka tjejen sitter och svär, samtidigt som hon hånler. Det hon sade gick hem, det fick folk att rikta blickar mot henne, att hon vågade utmana fast det inte har något att fightas om.
Det dröjer inte länge förrän den elaka tjejen stolt spridit ryktet över hela skolan, alla ska veta, målet. Alla håller på den elaka, tycker den andra är en riktig bitch. Rektorn blir snabbt informerad, självklart inte med hela historien och självklart tycker han synd om den elaka tjejen. Tycker det den andra tjejen gjorde är helt fel och att våld aldrig ska höra hemma på skolan.
Den elaka tjejen kände att hon kanske ändå gick ett steg för långt, men tänker att nu fick hon en anledning att fortsätta. Hon fick en anledning att nästa dag ge igen.
Tänk att detta inte är en film, utan i en skola i Sverige en helt vanlig dag.
Friends och mobbinggrupper i all ära, men det går inte att skola alla. Vissa lär sig aldrig att människor är ömtåliga. Hur mycket lärare än berättar så kommer det alltid vara några som aldrig lyssnar. De människorna kommer förpesta tillvaron för många, ge dem sår som finns kvar länge och kanske för alltid får sina offer att bära med sig en oro.
Det människor måste inse är att det aldrig varit skolans eller "Friends" uppgift att uppfostra människor att ta hand om varandra. Sådana saker som för de allra flesta är självklara verkar vissa aldrig fått med sig hemifrån.
Föräldrar måste inse att det är de som formar sina barn, de som sätter gränser för vad som är okej och vad som inte är okej. Att såra någon, säga någonting för att såra någon, är att mobba, och det är aldrig okej.
Det här är saker som händer. Överallt i Sverige händer det. Det är inte alla som blir utsatta, inte alla som blir offer. Men det är många, många som får lida. Som får kämpa mot något så stort och starkt inte de utomstående kan föreställa sig.
Jag tror att det går att stoppa. Men det går inte att lära en gammal hund att sitta. En dag kommer den som mobbar själv få känna på hur det känns, våld föder våld. Så är det. Priset man betalar för att få den där respekten kommer vara så mycket högre än vad man kan betala. Eller i alla fall hoppas jag det. Jag hoppas att de som beter dig så illa en dag kommer få inse det och betala tillbaka.
Den elaka har hela skolan med sig, den andra några få. Den andra tjejen har ingenting som den elaka inte har, inte samma umgängeskrets, inte lika värdefulla kläder eller tävlar om att få samma kille. Ändå får den andra tjejen höra kommentarer från den elaka när de möts i korridoren, lite varje dag, ibland kanske inget alls. De sägs bakom hennes rygg, men alltid så högt att hon hör det. Många undrar tyst för sig själva varför den elaka inte bara kan vara tyst, men de flesta hejar på, håller med och skrattar åt den elaka tjejens kommentarer.
Den andra tjejen försöker hålla sig ppå sitt spår, inte bry sig, koppla bort allt det hon får höra, låta bli att ta åt sig allt fintter bakom ryggen och alla blickar från de som hon aldrig sagt ett ord till.
En dag säger den elaka tjejen ett ord för mycket, en dag får den andra tjejen nog. En dag klarar den andra tjejen inte av att höra de andra heja på och applådera en elaka tjejens ord.
Det blir bråk, slagsmål, catfight. Två tjejer som ryker ihop. Ingen säger något, utom hon som vågar och ber dem sluta. Men ingen av tjejerna ger sig, ingen vill förlora. Ingen vill vara fegast.
En lärare kommer efter ett tag, skiljer dem åt och den andra tjejen går iväg. Kanske med en gnutta stolthet, men arg och sårad. Trött på att behöva stå ut. Den elakas fanclub sitter och småler, tycker det var patetiskt att hon ens vågade kaxa emot. Den elaka tjejen sitter och svär, samtidigt som hon hånler. Det hon sade gick hem, det fick folk att rikta blickar mot henne, att hon vågade utmana fast det inte har något att fightas om.
Det dröjer inte länge förrän den elaka tjejen stolt spridit ryktet över hela skolan, alla ska veta, målet. Alla håller på den elaka, tycker den andra är en riktig bitch. Rektorn blir snabbt informerad, självklart inte med hela historien och självklart tycker han synd om den elaka tjejen. Tycker det den andra tjejen gjorde är helt fel och att våld aldrig ska höra hemma på skolan.
Den elaka tjejen kände att hon kanske ändå gick ett steg för långt, men tänker att nu fick hon en anledning att fortsätta. Hon fick en anledning att nästa dag ge igen.
Tänk att detta inte är en film, utan i en skola i Sverige en helt vanlig dag.
Friends och mobbinggrupper i all ära, men det går inte att skola alla. Vissa lär sig aldrig att människor är ömtåliga. Hur mycket lärare än berättar så kommer det alltid vara några som aldrig lyssnar. De människorna kommer förpesta tillvaron för många, ge dem sår som finns kvar länge och kanske för alltid får sina offer att bära med sig en oro.
Det människor måste inse är att det aldrig varit skolans eller "Friends" uppgift att uppfostra människor att ta hand om varandra. Sådana saker som för de allra flesta är självklara verkar vissa aldrig fått med sig hemifrån.
Föräldrar måste inse att det är de som formar sina barn, de som sätter gränser för vad som är okej och vad som inte är okej. Att såra någon, säga någonting för att såra någon, är att mobba, och det är aldrig okej.
Det här är saker som händer. Överallt i Sverige händer det. Det är inte alla som blir utsatta, inte alla som blir offer. Men det är många, många som får lida. Som får kämpa mot något så stort och starkt inte de utomstående kan föreställa sig.
Jag tror att det går att stoppa. Men det går inte att lära en gammal hund att sitta. En dag kommer den som mobbar själv få känna på hur det känns, våld föder våld. Så är det. Priset man betalar för att få den där respekten kommer vara så mycket högre än vad man kan betala. Eller i alla fall hoppas jag det. Jag hoppas att de som beter dig så illa en dag kommer få inse det och betala tillbaka.
Kommentarer
Trackback
