En Blondins Dagar

Första tävlingen på tre månader nästan, och jag upptäckte att jag nog hade saknat det lite. Inte själva tävlandet så mycket, utan alla människor som man inte sett på så länge, som man träffat varje helg och umgåtts med i ur och skur. 
 Tänk förra året, då gick jag upp kl 7 nästan varje helg och åkte pendeltåg, tunnelbana eller buss till Hässelby, Akalla, Haninge, Huddinge, Uppsala. Men då var allt lite annorlunda. Då hade jag inte riktigt det jag har nu. 
By the way, ingen av kaninerna var på hugget men lilla haren gjorde mer än över förväntan. Mot ett par rivsår på handen ;)
 Jag hade nästan bussen för mig själv i morse och på tunnelbanan var det inte heller fullt. Folket i Skarpnäck sov när jag kom gåendes med mina fyra kaniner men solen var vaken. Även en gangsterhåla (!?) sover.
 Och tror det eller ej är jag inte lika blek som jag var igår. 
 Har bestämt mig för att tävla om jag kan, för det var verkligen skönt att bara gå omkring som förr, liksom. 
 
Har pysslat med kaninerna rätt mycket i helgen, men de har inte fått så mycket uppmärksamhet de senaste månaderna heller. Hur man än gör finns det alltid något att ha dåligt samvete över...
 Ikväll när jag matade dem hörde jag min nya granne spela saxofon. Först stod jag och garvade för mig själv, men det var lite taskigt för han var jätteduktig och jag vart faktiskt glad när jag hörde det. Fast det påminde lite om Björnes Magasin för där var det alltid en gubbe som spelade saxofon, haha. Om jag ser dem nån dag ska jag gå fram och bröja prata. Måste visa att man inte är så udda som man verkar med 4 kaninburar bakom huset ;D.