lyssna, läs, se, förstå
Jag är en sån människa, jag klarar inte av att inte ge mitt bästa. Antingen 100% eller så blir det halvdant. Jag kämpar, försöker kämpa på ensam.
Jag har väl ganska höga krav på mig själv, men mest är det krav från andra. Folk säger att det inte spelar någon roll, att bara man gör ditt bästa är det bra. Men jag känner att det inte är så, att det är en förväntan på mina axlar. Det är så jävla tungt att bära den där förväntan. Är det bara jag som känner eller ser ni också?
Ingen ser om det går bra, ingen uppmuntrar eller peppar, det är om det går dåligt som folk öppnar ögonen och frågar vad som hände. Det är när det inte blir fullt så bra som de hade förväntat sig, det är då de reagerar.
De ser bara det de inte vill se, som ofta är riktigt bra.
Även om det ser ut att gå bra ensam så behöver jag någon vid min sida. Som blir glad när jag känner mig stolt och duktig. Som inte bara ser resultatet. SOm inte bara ser om jag hamnade över eller under min nivå. Men hur fan kan någon annan veta min nivå, vad jag kan? Alla verkar ha så jävla klart för dig vad jag kan och inte. Kan inte nåfon hjälpa mig att ni MINA mål istället?
Jag behöver inte någon som säger hur, var eller varför, utan som hjälper mig att göra det.
Varför kan ingen lyssnar när jag försöker förklara? När jag ber om hjälp, har ni stängt av öronen då?
Det är synd att fel personer läser det här. För dem det är skrivet till läser inte såna här jobbiga ord från en tonåring som vänder uppochner på världen för minsta lilla. De som behöver läsa det här förstår inte varför jag ibland bara vill skita i allt.
Kanske är det bara denhär kvällen som gör att allte skit, att jag är trött och så vidare. Men det är iallafall livet från min sida, sett i från mina ögon. Och det är mer än bara ikväll som den här känslan kommer.
Tack för att ni som gör mitt liv värdigt finns, för att ni ser mig och inte resultaten. Jag älskar er, ni betyder så mycket mer än ni förstår.
